Presa de Chira, Gran Canaria Juli 2015 

I början av året bestämda min kompis Mikael Andersson och jag oss för att vi återigen ville besöka Presa de Chira på Gran Canaria för att än en gång försöka fånga sjöns vackra karpar. Senast vi var där var i mars 2011 och då misslyckades vi ganska rejält, det enda vi åtstadkom på en hel vecka var fyra run och endast en landad fisk. Tiden för revansch var nu kommen, en veckas fiske bokades upp mitt i juli. Vår tanke med tidpunkten var, förutom att det var då vi hade semester, att denna gång ska inte kallt väder få spela in, nu är det ju mitt i sommaren. Första problemet som uppstod var att det inte finns några flygstolar från Sverige till Gran Canaria på sommaren, det är lågsäsong på kanarieöarna på grund av att de flesta väljer att semestra vid medelhavet denna tid på året. Det går dock ett fåtal avgångar med charterbolag varje vecka från Sverige så lösningen fick bli att vi åkte charterresa. Vi passade då på att ta med våra respektive och bokade upp en vecka på hotell tillsammans med dem och en vecka ”på egen hand” för att fiska. Att vara på plats en vecka innan har sina fördelar, man hinner framför allt få en grundlig solbränna runt pool eller hav samt att det blir en mer komplett semester av det hela, inte bara en fisketripp. Två dagar innan vårt fiske skulle starta kom ett meddelande från guiden David Beecham att vi var tvungna att hyra en bil under vår veckas fiske. Det var tidigare överenskommit att de skulle hämta oss på hotellet och när fisket var slut så skulle de köra oss tillbaka till flygplatsen, men nu gällde det tydligen inte längre. Varför då? Jo, under vår tid på ön så var vi drabbade av något som de kallar ”Kalima”. Kalima är varma nordvästliga vindar från Sahara som gör det ovanligt varmt på kanarieöarna. Temperaturen vid kusten ligger på 30-35 grader i skuggan och i bergen där Chira ligger är det än värre, upp mot 40-45 grader varmt.  De förklarade helt enkelt att de inte kunde lämna oss utan transportmedel i denna värme och ville inte ta ansvar för detta om det skulle hända något. Efter vissa diskussioner via telefon märkte vi att de kommer inte att ge med sig så vi var tvungna att acceptera detta med hyrbil vilket kostade ett par tusenlappar extra och dessa pengar hade vi förstås inte räknat med. Tur att det finns plastkort i plånboken. Den dag då det var dags att säga farväl till våra respektive som skulle flyga hem hämtade vi vår hyrbil, en fin rödaktig Renault Clio. Väskorna lastades in och sedan bar det av mot sjön, första stoppet blev i San Fernando där vi efter lite möda hittade en större mataffär så vi kunde proviantera inför kommande vecka. Bilen fylldes med framförallt vattendunkar, läsk, sangria och andra drycker, men även med spagetti, ris, potatismos och konserver såsom chili con carne, bolognesesås, korvar mm. Vi handlade för hela veckan på en gång. Sex kilo is inköptes också för vi visste att vi hade tillgång till kylbagar och isen skulle kyla våra matvaror, åtminstone något dygn framåt. Mer is fanns att köpa i byn bredvid sjön. Efter ca en timmas bilfärd på smala serpentinvägar var vi äntligen framme vid sjön, den var i det närmaste tom tyckte vi. När vi var här 2011 var dammen helt full, men de senaste åren har det inte kommit mycket regn så nu återstod en mycket mindre del, två av sjöns vikar var helt torrlagda. För fisket var detta en fördel, nu var ju alla fiskar samlade på en mindre yta än om sjön hade varit full så det var på ett sett bara positivt. Det var fortfarande runt 10-15 meter vatten kvar så helt tom var den inte. Vid ankomsten till Chira fick vi snabbt bekräftat att det som sagts om värmen stämde, luften stod stilla och bara dallrade i dalen, det var över 40 grader i skuggan. Guiden David mötte oss och visade vart vi skulle fiska kommande vecka, vi hade varsitt brolly med tillhörande säng samt en komplett utrustning bestående av två spön, larm, rodpod, matta och weighsling mm, allt för att klara fisket. Riggdetaljer, beten och pannlampa mm hade vi med oss själva. Vi hade även med oss egna larm trots att det inte behövdes. Direkt efter ankomst så började vi plocka i grejerna och efter någon timma så var vi klara och fisket kunde börja. Jag var helt slut av värmen och började direkt undra för mig själv hur detta skulle gå. Första dagen drack jag fem liter vätska och var tvungen att bada framför spötopparna en gång i timman, minst. Det tog ett par timmar och precis innan mörkret hann infalla får Micke napp och kunde sedan håva sin första Chirakarp någonsin. Det var en fin spegelkarp som fattat tycke för hans bete. Min första karp kom mitt i natten och när vi håvade den kom en fin överaskning, det var genast den största jag fått i sjön någonsin, jag hade en fisk på 11 kilo blankt från Chira tidigare och denna vägde hela 13,6 kilo. Vilken start för mig. Dag två var lika varm som den första men redan nu började vi att vänja oss vid värmen och under denna dag gick det bara åt tre liter vatten och något mindre antal bad för att hålla oss i gott skick. Det största problemet vi hade var att vi inte hade någon skugga förutom att ligga på sängen i våra brollys. Vi hade ingen parasoll och inga stolar heller för den delen, de hade varit bra att ha. Vid lunchtid och framåt satte det igång att nappa ordentligt, Chirakarparna älskar värme och att det var en värmebölja påverkade dem bara i positiv bemärkelse, de nappade gång efter annan och när dagen var slut hade vi fått ett 15-tal fiskar. Det som överraskade lite var storleken på dem, de flesta låg mellan 5-7 kilo med någon topp runt 10 kilo, det var mindre än vad vi trott. Oavsett storlek på fisken så är spegelkarparna i Chira väldigt vackra, guldgula och många med få och stora fjäll. När karparna är så vackra blir storleken på dem sekundär. Starten på vårt äventyr blev bättre än vad vi kunnat drömma om. Vi som innan pratat om att vi skulle vara nöjda om vi åtminstone kunde få en fisk var per dag. Det måste vara en speciell typ av karp som satts i och förökat sig i dammarna på Gran Canaria. Det speciella med dem är att de är så otroligt starka och när du drillar en fisk kan du inte säga om den väger 5 eller 15 kilo föränn du kan se den. Jag kan direkt säga att starkare fisk har jag nog aldrig drillat och förvåningen var stor när man fick se fiskarna bryta vattenytan för första gången. Varje gång missbedömde vi storleken kapitalt och efter ett tag slutade vi helt enkelt att spekulera i storleken. Det som gör dem så starka är att de är spolformade, inte stora och tjocka, samt att de har de största stjärfenorna jag sett i förhållande till sin egen storlek. Spänner man ut paddeln på fisken är det inte ovanligt att den är bredare än vad fisken är hög, helt otroligt. Dag tre var inte sämre än de första två, vi fick ett antal fiskar var under dagen och vi följdes åt antalsmässigt. Ibland drog jag ifrån med ett par men efter några timmar hade det oftast jämnat ut sig så vi låg relativt lika i antal fångade fiskar. Det som hade ändrats var att nu var det inte bara värmen som oroade oss utan nu hade vinden tilltagit så kraftigt att vi var tvungna att säkra upp våra brollys från att inte flýga iväg vilket Mickes gjorde en gång, men den gången hann vi få tag i det så snabbt att det gick att rädda. Vi lade stora stenar runt om, både in och utvändigt, vi fäste vattendunkar och mäskspann mm i brollyna med alla snören och remmar vi hade, allt för att få dem att stå kvar. Det lyckades och även om det var lite otäckt att somna vetandes att det kunde komma en kastvind och ta med sig alltihopa så fick vi till sist några timmars sömn mellan dag tre och fyra. Värmen var hög även nattetid och temperaturen hölls sig runt 25 grader, att använda sovsäck var inte att tänka på utan vi sov i kalsonger och t-shirt bara. Eftersom vi hade brollyn så var det full access för eventuella spindlar och kackerlackor och andra mindre trevliga gäster. Jag hade inga som sprang över mig, men vid ett par tillfällen blev det lite äckligt. Jag hade en morgon en kackerlacka i min ena sko samt en stor rackare som krupit in i min boiliepåse. Utan att tänka mig för stoppade jag ner handen i påsen för att ta upp några beten då jag kände nåt som rörde sig. Som en litet barn skrek jag rakt ut och slängde boiliepåsen framför mig på marken och efter några sekunder kröp odjuret ut. Den var minst 5 cm lång, massor av ben och den var jätteäcklig. Micke undrade vad som hände och han skrattade gott när jag förklarade hur detta livsfarliga monster höll på att bita av mig mina fingrar, därav mitt höga illtjut av skräck. Nåväl, den kanske inte livsfarlig, men äcklig var den i alla fall. Dag fyra vaknade vi som vanligt upp till en klarblå himmel och fågelsång, men denna morgon innehöll också massor av plaskande ljud över hela sjön. Efter en stund förstod vi att karparna trivdes så bra i denna afrikanska ökenhetta att de blivit så kärlekskranka att de helt enkelt var tvungna att börja leka. Karparna lekte enligt uppgift även i maj månad, men nu var det tydligen dags igen. Vi drog slutsatsen att detta skulle påverka fisket negativt och det gjorde det. De fiskar vi fick var mest hannar och när vi skulle väga och fota dem så sprutade det mjölke ur dem. Denna smärre motgång i fisket uppvägdes direkt när vi på denna dag fick tillgång till varsin stol att sitta på. Att en enkel stol kan ge upphov till en sådan glädje att man skrattar rakt ut är fantastiskt, men prova att sitta på en sten i fyra dagar så förstår ni säkert detta….. Leken brukar bara vara en dag eller två och våra sista dagar vid Chiras strand kom aldrig åter upp i den nivån de höll i början, vi fick dock mellan 3-4 fiskar per person och dygn och totalt sett har vi knappast upplevt ett bättre fiske antalsmässigt. Vi fick 59 karpar totalt varav jag fick 30 stycken och Micke 29. Ett tag hade jag en ledning med sju stycken, men Micke gav sig inte utan lyckades med att komma ifatt så när fisket var över skiljde det bara en fisk mellan oss.   Dagfisket var bättre än nattfisket, ca 65-70 procent av alla fiskar fick vi mellan åtta på morgonen till åtta på kvällen. Medelvikten blev några gram över 7 kilo och av våra 59 karpar så vägde fem av mina och tre av Mickes fiskar över 10 kilo. De två största som vi fick föll på mig och de vägde 13,6 respektive 13,7 kg. Mickes största vägde 12,5 kg. Alla mina karpar togs på Mainline High Impact Salty Squid eller Spicy Crab i 15 mmm storlek. Efter sju dagars fiske styrde vi återigen vår röda Renault Clio mot Gandos flygplats på Gran Canaria, nöjda och tillfreds med veckan som gått. Snacka om revansch, från att ha suttit och frysit häcken av sig en vecka 2011 och få en fisk på två personer till detta resultat i det varmaste fiskeäventyret vi någonsin upplevt. Härligt att vi fick chansen att uppleva detta äventyr tillsammans. Nu tror jag det kommer dröja väldigt länge innan jag åker tillbaka till Presa de Chira igen, kanske kommer jag aldrig mer tillbaka. Denna resa slöt en cirkel för mig personligen. Året 1998 fick jag nämligen tillsammans med Mikael Andersson min första karp någonsin i Chira, jag hade aldrig fiskat karp innan och det var denna fisk som fick mig att börja att fiska efter karp. Nu 17 år senare har jag i samma sjö, med samma kompis, upplevt ett drömfiske som jag troligen aldrig kommer att slå, varken antalsmässigt eller upplevelsemässigt så det känns som jag gjort mitt här. Nu får Presa de Chira leva vidare i mina minnen så länge jag finns kvar……